Ett land, skilda världar; Nordkorea och Sydkorea

Det har varit "lite mycket" av både det ena och det andra sedan jag kom hem. Därför blev detta sista inlägg liggande och oprioriterat. Nu är det i alla fall klart och även om det har gått några veckor sedan jag var där så har ju inget ändrats av det jag tänker berätta.

Att besöka Nordkorea var en mycket speciell upplevelse. Det är världens mest stängda land och hårdaste diktatur. Självfallet går det inte att skapa sig en korrekt bild av landet under några dagars besök. Det jag skriver här är mina tankar och reflektioner under dagarna jag var där. Det är absolut inget försök att göra någon välgrundad eller ingående analys av samhällsskicket i landet. Vill bara påpeka det, för säkerhets skull. Fast ingen trodde väl något annat!


Nordkorea

Tisdag morgon flög vi från Peking till Pyongyang i Nordkorea. På den supermoderna flygplatsen där bara några få av världens flygbolag landar, möttes vi av dem som skulle guida och bevaka oss dessa dagar: en huvudguide, en guide under uppläring, en säkerhetssnubbe och en filmfotograf. Den sistnämnde filmade precis allt vi gjorde de kommande dagarna, under förevändning att vi sedan kunde få köpa en film som minne.

Kontrollen på flygplatsen var som väntat tidskrävande, men ändå inte så omfattande som vi hade trott. Det gick bra för oss alla. Inget togs i förvaring och de kollade inte igenom alla väskor. Jag behövde bara visa upp datorn och tala om att jag inte hade några filmer i den så var de nöjda. Böckerna och kameran brydde de sig inte ens om, tack och lov. Vi hade blivit förvarnade om att alla kameror med mer än 100 mm objektiv kunde tas i förvar. Jag har 600 mm zoom så jag var lite orolig. Men det gick bra som sagt.

Det var fortfarande eftermiddag när vi var klara på flygplatsen så vi åkte direkt till några sevärdheter i staden. På vägen fick vi stränga restriktioner om vad vi fick fota och inte fick fota, samt en hel del om hur vi skulle bete oss.

Vi får inte beblanda oss med nordkoreaner, vi får absolut inte gå någonstans på egen hand, vi får inte fota människor och absolut inte barn. Om vi inte följer reglerna kan hela gruppen bestraffas genom att inte få lämna hotellet på en hel dag. Redan första dagen märkte jag att så fort zoomen kom fram på kameran så filmades jag av vår vän filmfotografen.

Vi får naturligtvis bara se utvalda delar av samhället. Sådant som de vill visa upp och som de tror kan ge oss en positiv bild av landet. Känslan av att det bara är en kuliss finns med hela tiden och fler än en gång har jag trott att saker som sker omkring oss är iscensatta för att visa upp en viss bild av landet.

Det första vi åkte till var triumfbågen som är ett minnesmärke över den koreanska kampen mot Japans kolonialisering av Korea 1925-1945. Den restes 1982 och invigdes på Kim Il Sungs 70-årsdag för att hedra och ära hans roll i motståndet mot Japan.

 

Sedan lotsades vi till ett vackert monument och vidare till Mansudae Grand Monument som är två jättestatyer av de avlidne presidenterna Kim Il Sung och Kim Jong Il. Guiderna sa att denna plats är den heligaste i landet där det nordkoreanska folket hedrar och vördar sina ledare. Vi uppmanades köpa blommor och lägga framför dem, samt att stå i rad och buga. Bugandet har vi sedan tillsagts att göra flera gånger framför olika statyer av dessa gubbar. Jag har stått med, men bugar inte.
 

Lägg märke till den fullvuxne människan till vänster.


 

Pyongyang förvånar på många sätt. Det är en fantastiskt fin huvudstad. Faktiskt den trevligaste och mest harmoniska jag har varit till. Visst, arkitekturen är på många ställen socialistklassicistisk, men det är vackert gjort. Det är inte grått och trist utan ljust och rent och ofta med traditionellt asiatiska inslag på till exempel taken. Här finns många vackra parker, torg och andra samlingsplatser där människorna är tillsammans, ofta runt en picnic. Det är inget trafikkaos och inget buller. Människorna rör sig fritt. De är mätta, fint klädda och verkar nöjda och glada. De ler och hälsar vänligt. Bostadshus och andra byggnader är moderna och ser ut att ha god standard. Folk verkar helt enkelt ha det bra.

Samtidigt vet vi ju att det finns en annan fruktansvärd sida av saken. Det som ingen pratar om men som vi tror att alla är rädda för: förbuden, tvånget, angiveriet, straffen, slaveriet i arbetslägren, barnslavarna, tortyren och morden. Det är verkligen obegripligt att detta kan fortgå. Ingen annan härskarmakt av detta slag har överlevt så länge som här i Nordkorea. Hemma är det lätt att tänka att människorna är så hjärntvättade och rädda att de accepterar allt. När man är här och möter några av dem är det inte lika lätt att tänka så.

De har det ganska bra, det går inte att komma ifrån. Kanske är det så att så många har det så pass bra att de inte tycker att alternativet är värt att sträva mot eller kämpa för. Förmodligen vet de inte heller vad de inte har. Vad frihet är för oss. Det de fått lära sig om resten av världen är ensidigt och manipulerat.

Andra dagen
Den andra dagen i detta märkliga land hade vi fått veta att vi skulle till en park och ett berg. Det var 16 mil att köra så vi började tidigt. Vägarna är byggda av betongblock och skarvarna har med åren blivit i ganska dåligt skick, så det blir många inbromsningar vid de värsta guppen. Landskapet som vi åkte igenom var mycket vackert. Mest ris- och majsfält, men även fruktträd och andra odlingar, omgivna av gröna berg och genomskurna av en och annan flod. Längs nästan hela vägen växer en rosa blomma som jag inte kommer på namnet på, men som finns även hemma. Den har olika rosa nyanser och är jättefin vid vägkanten.

När vi kom fram till det som antagligen var parken visade det sig att det vi skulle se var samlingarna av gåvor från andra länder som de två tidigare statscheferna hade fått. Det är sådana gåvor som alla länders representanter överlämnar till varandra när de besöker olika länder, men här finns de samlade i två enorma hus med jättesalar i marmor och stora träportar mellan rummen. Turister och invånare tvingas se dem och får höra att världen har gett dessa gåvor till Nordkoreas ledare för att visa den respekt de känner inför vad de gjort och gör för landet. Som så många andra gånger under dessa guidningar vet man inte om de blåljuger eller om de inte vet att FN och många länders ledare har försökt tala om mänskliga rättigheter med Nordkoreas presidenter utan ens ha fått möjlighet att ta upp frågan. Talande/manipulerande nog har platsen fått namnet International Friendship Exhibition.


    En soldat och en dörr vid ingången till International Friendship Exhibition.





Sedan åkte vi till berget som vi skulle besöka. Där gick vi upp längs ett litet men ganska högt vattenfall. Det var fint men inte särskilt märkvärdigt.


















På kvällen åt vi traditionell koreansk mat där man själv kokar maten i buljong i en liten lergryta på bordet. Vi äter lunch och middag varje dag på olika restauranger. På just denna var det även nordkoreaner, annars är vi bara på så kallade internationella restauranger, det vill säga sådana som är för turister och dit nordkoreanerna inte får gå. Vi får jättemycket mat och det mesta är gott. Det är alltid en massa förrätter, som mest har det varit elva stycken, och sedan kommer huvudrätten som brukar vara någon slags köttgryta.

När vi kom tillbaka till hotellet var vi så trötta så vi la oss direkt fast det finns en skybar och bowling och lite annat man kan göra. Inne i hotellet får vi röra oss fritt men vi får inte gå någonstans utomhus, inte ens promenera runt hotellet på den lilla ön i floden som det ligger på.

Tredje dagen

Detta var dagen när vi skulle se de två tidigare statscheferna i sitt mausoleum. Jag hade såklart väntat mig något stort och pampigt, särskilt som jag hörde att de kallar det palatset, men SÅ stort som det var hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag vet inte exakt hur stort det är men muren runt är säkert ett par kilometer i båda riktningarna. Utanför muren finns två höga taggtrådsstängsel och innanför muren är det en vallgrav. Innanför den längs ena sidan finns en lång inbyggd korridor som man går igenom för att komma till huset där de två gubbarna ligger under röda täcken.

Det går inte att beskriva hur otroligt överdimensionerat allting är i detta hus. Rummen är stora som fotbollsplaner, taken är höga som lyftkranar, marmorpelarna breda som gamla ekar, kristallkronorna stora som bilar. De döda presidenterna har var sin del av huset. Vi började med den äldre. Tysta gick vi på rad in i rummet där han finns och gick sedan fram, fyra och fyra till glaslådan där den döde gubben ligger under sin röda filt. Där skulle vi buga oss djupt, först från fotändan och sedan från vardera sida, men inte från huvudändan. Jag bugade mig inte och det var tydligen helt okej. Vi såg även hinduer som inte bugade. Sedan fick vi fortsätta in till nästa rum. Där fanns alla ordnar, medaljer, utmärkelser och diplom som han hade fått under sitt liv. Det var samma procedur för båda två. Allt som allt tog det en och en halv timme.

Efter besöket i mausoleumet, som alla nordkoreaner måste göra varje år, är det obligatorisk gruppfotografering framför byggnaden. De klär sig i sina finaste kläder när de ska besöka sina store ledare.

Sedan åkte vi till Pyongyangs nationella bibliotek eller ”Grand peoples study house” som det kallas. Även detta är ett överdådigt hus med marmorpelare i en jättehall. Det är också ett i raden av byggnader som kom till inför Kimmen den äldres 70-årsdag.
















Huset har flera hundra lässalar, klassrum och föreläsningssalar. Här får alla vuxna undervisning i olika ämnen, mest naturvetenskapliga men också sociala till vilket de räknar alla ämnen som inte tillhör naturvetenskapen. Här kan de också låna böcker och till vår stora förvåning finns det böcker på många språk och från många olika länder. De kan även beställa böcker från bibliotek i andra länder. Men när jag frågade guiden, som var mycket bra på engelska, om det finns några böcker som inte är tillåtna i biblioteket, "förstod hon inte" frågan trots att jag frågade om flera gånger... Man kan fråga guiderna om vad som helst men när det handlar om sådant som de inte får/vågar prata om, tacklar de det på olika sätt. Ett kan vara att inte förstå. Ett annat, som vår huvudguide gör, är att säga ”det är en mycket bra fråga” och sedan börja prata om något annat. Angiveriet ligger ständigt över dem. Vem som helst kan ange dem om de skulle säga eller göra något som på något sätt kan vara regimkritiskt eller avslöja sådant som det inte är meningen att vi ska veta. Även guiderna bevakar varandra. Det är förfärligt. Jag frågade vår unga kvinnliga guide om/vad människor här är rädda för. Hon ”förstod” överhuvudtaget inte vad jag menade med att vara rädd.

Den förste Kimmen sägs ha vuxit upp i en vanlig familj med enkla och ganska fattiga förhållanden. Huset där han föddes finns bevarat och är nu omgivet av en stor park. Efter mausoleumet åkte vi dit och tittade. Även hans enkla bakgrund lyfts upp som något övermänskligt och storslaget i detta förunderliga och hjärntvättade land. Men så är han ju också ”Republikens Evige President” enligt ett tillägg till grundlagen som han själv genomförde 1998.

 

Sedan fick vi göra något som var riktigt roligt, nämligen åka tunnelbana. Det finns två linjer som korsar varandra på ett ställe. Några av stationerna är fantastiskt vackert dekorerade. Den första vi stannade på har långa mosaikkonstverk längs väggarna.






Dagstidningen kan man läsa på offentliga platser, till exempel som här i en av de vackra tunnelbanestationerna.







Människorna i tunnelbanan log vänligt när vi vällde in. De verkar glada och nöjda med sina liv. Men som sagt så vet de nog inte mycket om vad de saknar. (Och ja, jag frågade innan jag tog denna bild.)

Efter det besökte vi Pyongyangs krigsmuseum som handlar om Koreakriget. Att USA har varit där och härjat är ju odiskutabelt men att Nordkoreas beskrivning av kriget är färgat är inte desto mindre sant. Allt Nordkoreanerna gjorde i kriget var hjältedåd medan USA på alla sätt är den stora fienden mot mänskligheten. Oavsett detta är museet jätteintressant och inte minst fantastiskt bra gjort. Faktum är att jag aldrig har besökt ett museum med mer levande och kreativa miljöer. Vi gick igenom krigslandskap i naturlig storlek som mer än tydligt förmedlade krigets fasor. Det är inget snack om att de kan göra saker bra, riktigt bra, i det här landet.

    Elever som väntar på att lotsas in i krigsmuseet.
    De måste gå in i rad, det behövde inte vi.

Nordkoreas triumf-trofé, det amerikanska spionskeppet USS Pueblo som de lyckades beslagta 1968, ligger i floden vid krigsmuseet och visas stolt upp.


 

Det sista vi gjorde den dagen var att besöka en föreställning där drillade talangfulla barn uppträdde med sång, musik, dans och akrobatik. Det var ett uppträdande av mycket hög klass. De tränas till detta i ”Barnens tempel”, något som finns i varje stad.








Förutom allt detta hann vi också lotsas till ett gäng souvenirbutiker och äta traditionell mat både till lunch och middag innan vi somnade ovaggade. Allt hade gått i ett kör och om vi saktade in lite för att titta extra på något så ropade de genast på oss för att vi skulle skynda på. Det finns inget utrymme för eftertanke och reflektion i det här landet.

 

 

Fjärde dagen

Detta var dagen när vi åkte till DMZ, den ”avmilitariserade zonen”. Det är alltså gränsen mellan Nord- och Sydkorea, ett fyra kilometer brett minerat ingenmansland där ingen får bära vapen. Detta visade sig dock vara en sanning med modifikationer för förutom att säkerhetsvakterna får bära vapen ”för sin säkerhet” dräller det av nordkoreanska soldater där, och särskilt i deras del av ”säkerhetszonen” det vill säga det gemensamma området för förhandlingar. Det var mycket intressant att höra hur de beskriver historien och det politiska läget. Enligt dem gör deras ledare allt för att Syd- och Nordkorea ska enas och det enda hindret som egentligen finns är USA. Att Sydkorea har ett helt annat politiskt system är mer eller mindre en baggis i sammanhanget. Den enda fienden och det enda motståndet är USA.


    Den gemensamma säkerhetszonen, sedd från norr.

På eftermiddagen besökte vi staden Kaesong som var Koreas huvudstad under flera dynastier runt 1000-talet. Där finns vackra byggnader och en fantastisk kungagrav bevarad. För ett par år sedan blev det världsarv.




    Från templen i Kaesong.


Efter besöket på dessa två ställen kändes det väldigt tydligt hur manipulerade människorna är av Kimmarnas påhittade världsbild. De tror verkligen att Korea i allmänhet och Nordkorea i synnerhet är det bästa som finns på jorden, att USA är det stora hotet mot allt, att amerikaner är odjur som vill döda alla de ser och att människor från de flesta andra länder är offer. Jaja, jag förenklar nu, men det är svårt att beskriva kortfattat på något annat sätt.

En slags sammanfattning av intrycken under dagarna i Nordkorea skulle kunna se ut så här:

överraskande

vackert

kreativt

harmoniskt

märkligt

förunderligt

förbryllande

obegripligt

Lördag
På morgonen åkte vi till järnvägsstationen i Pyongyang för att sätta oss på tåget till Dondang i Kina. Vi sa tack och hej till våra guider, säkerhetsvakten, filmfotografen och busschauffören. När jag kramade dem ville jag önska dem det allra bästa, så jag tittade dem djupt i ögonen och sa att jag hoppas få träffa dem i Sverige någon gång. Jag fick inga ord till svar men blickar kan tala.



På vägen norrut passerade vi ett vackert landskap med mycket odlingsmark, många höga berg och små städer och byar. Standarden är betydligt lägre på landsbygden. Man ser slitna hus och oxar som drar gamla kärror. Längs vägarna slår folk gräs med skära och på åkrarna gräver de med hacka. Ibland ser man någon som sopar vägen för hand eller håller på med andra sysselsättningsskapande men lågproduktiva jobb. Arbetslöshet finns ju inte.

Efter några timmars tågresa och en långdragen gränskontroll på båda sidor steg vi av i Dondang, den ”lilla” kinesiska staden (med ”bara” drygt 2 miljoner invånare) vid Gula Havets nordkust. Där tillbringade vi en kväll och en förmiddag. På kvällen blev det i stort sett bara en promenad på stan där kineserna höll på med kvällsgympa i grupper på gågatan, middag och sedan en tidig kväll eftersom vi var väldigt slitna i skallen efter korvstoppningen i Nordkorea.

Nästa morgon var vi fyra stycken som åkte till den plats där kinesiska muren börjar. Det finns några kilometer kvar av den första delen av den. Den följer Yalufloden som är gräns mot Nordkorea, så platsen är lite speciell. Landskapet runt omkring är helt annorlunda än vid det andra stället där vi var upp på muren. Där är det väldigt bergigt, här är det ett ganska platt låglandsskap.

Det var en trevlig och stillsam utflykt där vi fick upp pulsen ordentligt på muren som var riktigt brant upp till översta vakttornet. När vi kom tillbaka till stan hann vi gå en kort sväng där också och det räckte mer än väl för mig.

På eftermiddagen var det dags att åka till färjan som går längs Nordkoreas västkust till Incheon som är Seols hamnstad. Det var en gammal risig skuta som förvisso var stabil men ändå hade sett sina bästa dagar. Vi sov i sexbäddshytter och det ingick middag och frukost i priset, men det var varken gott eller tillräckligt. På båten fanns ingenting att göra mer än att så småningom köpa öl och titta på koreaner/kineser som spelade Mah Jong. Det blev kort sagt en tidig kväll, följd av en ganska fin soluppgång över den sydkoreanska skärgården som är väldigt vacker. En stund senare körde vi under Incheon bridge som med sina 21 km är världens nionde längsta snedkabelbro. Maffigt, även om den låg i dimma när vi passerade. Den förbinder ön Yeongjongdo där Seouls internationella flygplats ligger, med fastlandet.

Seoul
När vi kom fram till Seoul var vi hungriga och less på nudlar och chili, så när vi hittade en pastarestaurang blev vi överlyckliga. Seoul är en så kallad västerländsk stad och på flera sätt som en helt annan värld än det vi hade varit med om de sista veckorna. Vi bodde på ett hostel i kvarteren runt några universitet och där var det riktigt trevligt, men små, smala men livfulla gator där allt man behöver finns i små kvartersbutiker som på något sätt är både moderna och gammaldags på samma gång. Jag gillade området skarpt.

På kvällen gick ungefär hälften av oss och såg föreställningen Nanta. Det är en slags humoristisk slagverksakrobatisk teater med knivar och andra köksredskap. Jo du läste rätt. Artisterna spelar en slagverkskonsert genom att hacka grönsaker och annan mat så att det blir musik, samtidigt som de dansar, jonglerar med köksredskapen och framför en historia med mycket humor. Äh, det går inte att förklara, men bra var det! Riktigt bra.

Nästa dag åkte vi till DMZ, alltså gränsen mellan Syd- och Nordkorea, igen. Denna gång förstås med sydkoreanska guider – och USA-soldater. Det var mycket intressant att höra samma historier berättas på ett helt annat sätt, med ombytta roller. Den mest bestående summeringen måste bli att ”vart man sig i världen vänder - så ljugs det”.


    Samma plats från syd, med USA-soldater.

Det mest märkliga var att det var så strängt på den sydkoreanska sidan. Man var tvungen att vara klädd som om man skulle på begravning och vi överöstes med förbud. Vi var tvungna att gå två och två i raka led och skulle vända oss om samtidigt. Vi fick bara fota byggnader och bara rakt fram ifrån. Det var helt sjukt, med tanke på hur fritt vi hade rört oss på den nordkoreanska sidan.






Den kvällen var den sista på resan för oss som inte skulle fortsätta till Japan. Därför åt vi gemensam avskedsmiddag på en liten restaurang i närheten av där vi bodde och sedan gick vi till en pub som finns i ett hus som förut varit en kyrka, vilket man också kunde se på utsidan.


    Förr kyrka, nu pub.

Nästa dag skulle vi påbörja färden hemåt, men inte förrän på kvällen. De flesta såg Seoul på ett eller annat sätt. Roland och jag valde att göra det till fots. Vi gick i många timmar i värmen. Sicksackade oss i gränderna i bostadsområden som omgavs av större gator med butiker och restauranger. Ibland kom vi fram till något mysigt litet torg och ibland hamnade vi i en återvändsgränd. Vi bestämde oss för att gå till Seoul tower som är det högsta tornet i staden, fast det ligger på en kulle så jag vet inte om det egentligen är den högsta byggnaden. Sista biten gick vi upp för den skogsbevuxna kullen på stigar. Uppe i tornet var det härlig utsikt över staden. Innan vi gick därifrån tog vi en fika där uppe.


    Seoul från ovan.

Sedan blev vi lata och tog bussen till de centrala delarna där vi gick omkring en stund. Där var vi också med om något som var både lite spännande och skrämmande. Vi såg flera stora grupper med poliser komma gående. De gick fyra och fyra i långa rader. Det var flera hundra i varje grupp och alla var fullt kravallutrustade. Vi funderade på vad som var på gång, men tänkte att det kanske inte var så ovanligt i en så stor stad, så inte förrän vi kom in på en smal gata insåg vi att vi var mitt i händelsernas centrum. Polisen hade spärrat av gatan med en av sina bussar och där innanför var det en stor, eller rättare sagt jättestor folksamling med flaggor. De hundratals poliserna försökte stoppa demonstranterna och tryckte på folkmassan, men de var för många och poliserna trängdes tillbaka. Det var rop och skrik och den enorma folkmassan med demonstranter och poliser rörde sig hela tiden så att poliserna tycktes tillbaka. Flera av dem knuffades omkull. Då såg jag att de hade stängt av även den lilla gatan som massan rörde sig mot, med en buss. Det var där vi stod nu, och jag tänkte att jag vill inte vara här om de kommer närmare, så jag småsprang runt bussen som spärrade gatan och Roland följde med. Det gick kanske 30 sekunder efter att vi hade kommit på andra sidan bussen, så trängde folket emellan. Demonstranterna hade kommit sig fram dit de ville och jublade. Poliserna gav upp, och folkmassan skingrades lika snabbt som vi hade upptäckt den. Vi fick sedan veta att det var metallarbetare som demonstrerade.

Senare på kvällen kom den oundvikliga stunden när vi var tvungna att säga hej då till dem som skulle fortsätta till Japan, och sedan åkte vi iväg till flygplatsen. Tjugofyra och en halv timmar senare landade vi i rätt tid på Arlanda och jag hann med flyget som jag hade bokat hem till Umeå. Slutet gott, allting gott som det heter, efter en resa som varit mycket speciell och intressant.



Under de närmaste veckorna kommer jag att lägga ut fler bilder från resan på facebook. Kolla gärna på dem. Är vi inte facebook-vänner sedan tidigare så kan vi bli det!