På tåget genom Ryssland till Mongoliet och Peking

På tåget

Nu när jag skriver detta är det är torsdag och andra förmiddagen på tåget. Utanför skiner solen och även om det hade varit roligt att vara ute så har vi det ganska bra här inne också. Vår vagn är ganska sliten och inte särskilt ren. Toaletterna har mycket att önska, men de fungerar och det finns vatten. Vi bor fyra i varje kupé. Bäddarna är smala och hårda men inte värre än att man sover gott. På natten är det lagom svalt och det gör inget att tåget skumpar lite.

 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När vi steg på tåget i Moskva var det mörkt.

 

  

Utanför fönstret ser det ganska lika ut hela tiden, med några variationer. Det är mycket björkskog och mycket sly längs spåret. Ibland är det små byar med små och låga trähus som ligger tätt, omgivna av jordbruksmark. Någon enstaka gång passerar vi en stad med höga hus och någon industri. Några gånger per dag stannar tåget på stationer i 15-30 minuter. Då tar vi oss luft och en promenad på perrongen och kanske köper något att äta eller dricka i kioskerna som finns där.





















Natten till idag passerade vi Uralbergen och kom in i det faktiska Sibirien. Nu breder taigan ut sig med avbrott för lite björkskog och jordbruksmark.

















Variationerna är inte stora, men det är ändå häftigt att beskåda landskapet från tågfönstret. När vi inte gör det pratar vi, äter, dricker kaffe, spelar spel eller sover. Vi har det riktigt trevligt och i kväll är det ”Pink Party”.

 

 

 

Fredag, tredje dagen på tåget

Det är redan den sjunde dagen på resan och det känns konstigt. Dagarna här på tåget flyter in i varandra och ser ganska lika ut, och då känns det ju som att tiden gått snabbt.
På ett pinkparty ska man klä (ut) sig i rosa. Några har vanliga kläder, andra tar det där med att klä ut sig på största allvar. Vi hade gjort oss klara för att fota oss utanför tåget på en station där vi skulle stå i en halvtimme. Men där släppte konduktörerna inte ut oss, trots att andra resenärer fick gå av. Norrmännen i vagnen bredvid sa senare att någon konduktör hade sagt att i det här landet har män inte rosa pyjamas så därför kunde de inte släppa ut oss. Om norrmännen skojade eller inte får vara osagt, men kanske var det så (fast jag tvivlar lite på att konduktörerna verkligen hade sagt det).
I vilket fall var festen kul och på nästa station, när det hade blivit mörkt, fick vi gå av och ta vår bild.

    Någon kanske tycker bilden är suddig (hehe) men jag har faktiskt fotat av den från en mobiltelefon som någon höll i handen, så ur den synpunkten är den faktiskt riktigt skarp!

Idag är landskapet mer kuperat, men det är samma björkar, taiga, jordbruksmark, byar och städer med industrier.

 

 

 

Lördag, fjärde dagen och världens djupaste sjö

Tågtidtabellerna och klockorna på stationerna följer Moskvatid trots att tåget passerat fem tidszoner vid det här laget. Det innebär att även vår dygnsrytm hittills har varit enligt Moskvatid. Strax före klockan tre natten till idag enligt Moskvatid steg vi upp för att se när vi kom till Bajkalsjön. Lokal tid var sju, så det var ju egentligen morgon, men vi hade som sagt inte ställt om oss, så för oss var det mitt i natten. Vi körde sakta genom ett kuperat skogslandskap, helt annorlunda än det vi tidigare hade sett. Till Bajkalsjön kom vi inte förrän cirka två timmar senare, så om vi inte hade läst på så klantigt hade vi kunnat sova två timmar till. Men det gjorde nu detsamma, det var roligt att se landskapet som vi körde igenom.

Bajkalsjön är jättestor (jordens sjunde största) och dessutom världens djupaste sjö med 1642 meter som mest och ett medeldjup på över 700 meter. Det är också den sjö på jorden som har näst störst vattenmängd. 300 vattendrag mynnar ut i sjön men den har bara ett utlopp. Vi hade inte turen att få se solen skina på en spegelblank sjö, men det kändes ändå häftigt och speciellt att vara här. Faktum är att jag har velat se den sedan första gången jag hörde talas om den i lågstadiet. Numer är den också världsarv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Senare under dagen körde vi igenom stora stäppområden. Här och var såg vi små byar och bosättningar och man undrar verkligen vad folk lever av för stäppen är sannerligen ingen jordbruksmark och inte såg vi några industrier heller. Kanske finns det olja och gruvor i närheten där de jobbar.

I kväll har vi stått på den sovjetiska och den mongoliska gränsstationen och väntat på att de ska bli klara med alla kontroller. Det gick problemfritt men tog en evinnerlig tid. Nu åker vi under natten mot Ulaanbaatar.

Mongoliet

Dagen efter när vi vaknade snortidigt hade det nästan börjat ljusna i Mongoliet. Vi anade ett fantastiskt landskap med berg och kullar brutna av dalgångar. När vi kom fram till Ulaanbaatar vid kvart över sex skapade morgonens första solstrålar guldkant på de ljusa molnen. Det var så vackert!

Vår guide och buss väntade på oss och vi körde iväg i högertrafik med högerstyrda bilar. Märkligt.
Det första vi gjorde var att åka och duscha på ett hotell med en badanläggning där duscharna var bokade för oss. Gissa om det var skönt!

Sedan körde vi genom Ulaanbaatar till en utsiktsplats där man ser i stort sett hela staden och bergen som omger den. Utsiktsplatsen är egentligen ett monument till minne av stupade mongoler och sovjeter i andra världskriget och samtidigt en plats som befäster vänskapen mellan Mongoliet och Sovjet/Ryssland. Upp till toppen på berget där monumentet ligger är det några hundra trappsteg och det var jättehärligt att få upp pulsen för första gången på flera dagar. Samtidigt kände man redan då av den tunna luften. Ulaanbaatar ligger på cirka 1500 meter över havet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Olika bostäder i samma stad.

 

 

Efter att vi tagit ut/växlat pengar och varit till en supermarket körde vi till nationalparken Terelj som ligger några mil från huvudstaden. Där bor vi i en liten camping med jurtor, det vill säga mongoliska tälthyddor som nomaderna bodde och fortfarande bor i. De är runda med paraplyformat tak, cirka 2 ½ meter höga i mitten och 1 ½ vid väggen. Den hålls upp av två stolpar och i mitten står en kamin. (Jurtan på bilden ovan är lyxutrustad med tillbyggd entré.)
Jurtorna är isolerade med tjock tovad ull som är dränkt i hästmjölk för att inte släppa in vatten. Utsidan är täckt i ett vattenfrånstötande tyg som är hårt spänt och insidan kan vara dekorerad med ett vackert sidentyg. Allt trä är målat i orange och dekorerat med ett symboliskt mönster i klara färger. De få men funktionella möblerna är målade på samma sätt. De är väldigt vackra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När vi hade installerat oss i jurtan tog jag en snabb tur upp på kullen bakom oss innan vi skulle äta lunch. Där gick kor, kalvar och jakkalvar och betade. Jag hörde och såg olika gräshoppor och jordekorrar. Det finns också en liten gnagare som ser ut som en strävhårig lämmel eller möjligen en hamster. De gräver gropar och gånger i jorden som de snabbt kilar ner i. Här finns också en stor koloni med falkar som lever på dessa smågnagare.

Efter maten besökte vi en nomadfamilj som bor här på sommaren. De har 200 hästar och kor. De rikaste nomadfamiljerna äger dessutom får, getter och jak. Det finns väldigt många hästar i det här landet. Jag har hört en siffra som säger att det finns sju hästar per innevånare. Vet inte om det stämmer, men många finns det helt klart. Många tama men också många vilda. Det är mest männen som rider och det gör de för att fösa in boskapen.

Hos nomadfamiljen fick vi smaka fermenterad och jäst hästmjölk. Den är alkoholhaltig och påminner lite om yoghurt i smaken, fast surare. Kanske kan man vänja sig, men den första klunken var inte god. Vi fick också smaka en hård ost som inte alls var god och ett bröd som påminde om munkar.
Vår guide berättade om nomadfamiljernas liv förr och nu. Det finns fortfarande cirka 70 000 nomadfamiljer i Mongoliet som flyttar 2-3 gånger per år med boskap och sina jurtor och andra ägodelar.

Förutom att landet är intressant så är det också mycket vackert med kargt bevuxna kullar som böljar sig fram. Här där vi bor är det dessutom fascinerande stenformationer på bergen som omger oss. Roland och jag tog en tur upp på ett av dem i går och fick stundtals använda händerna för att komma upp. Däruppe belönades vi förstås med vacker utsikt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DÄR bor vi!

 

 

 

 

Både igår och idag har vi ridit genom detta häftiga landskap. Jag kan ju inte rida men jag var inte den enda som inte kunde det och hästarna var lugna och inlärda att gå stilla i gruppen. De som kan rida hade möjlighet att välja en snabb grupp idag och galopperade iväg medan vi andra sakta startade vår lunk. Det var roligt och jag blev faktiskt lite sugen på att lära mig rida lite bättre.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tiden här har varit lugn och fylld med rogivande aktiviteter. Vi har dessutom ett fantastiskt fint väder på dagarna men det är ordentligt kallt på nätterna. I morse var det lite frost på marken. Första natten kom det ett helt otroligt oväder, med starka, klara blixtar i ett och dundrande åska rakt ovanför oss. Det höll på i minst tjugo minuter. Skyfallet slog ner hårt på jurtan, men den förblev torr.

Det härjar en förkylning bland oss just nu och idag har jag inte varit särskilt pigg på eftermiddagen, men jag tror det värsta redan har gett med sig. I morgon lämnar vi nationalparken för en dag och natt i stan.

En dag i Ulaanbaatar

På vägen mot stan stannade vi vid en 40 meter hög staty av Djingis Khan på häst museum som är byggt inne i ett jättemonument av Jhingis Khan på häst. Statyn står på taket till en rund, 10 meter hög byggnad uppe på en kulle. I byggnaden finns ett museum som berättar om Mongoliets historia och har föremål från 700-talet f.Kr och framåt. Man kan åka upp med hiss i statyn och gå ut mellan benen på den mongoliske härskaren och sedan upp för en trappa på hästens hals. Från huvudet har man fin utsikt över nejden. Detta bygge är bara några år gammalt och nästa del i projektet är att bygga 10000 soldater på häst i naturlig storlek bakom monumentet. Man kan sponsra bygget och får då sitt ansikte på en av soldaterna. Någon som är intresserad?


 

 

Sedan besökte vi en kashmirbutik som sålde fina kläder i ull, besökte ett buddhistiskt tempel/kloster och åkte sedan till ett stort köpcentrum. Jag skippade souvenirbutikerna och gick i stället till det stora gråa torget mitt i staden. Det visade sig inte alls vara så grått som jag hade läst om, utan myllrade av människor, blommor och småbilar som barnen kunde köra runt med.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Överhuvudtaget har Ulaanbaator en färgglad och intressant arkitektur i den snabbt växande bebyggelsen. Stadsplanering däremot såg ut att vara ett okänt fenomen.

På kvällen såg vi en föreställning med traditionell mongolisk dans och musik. Det var hästhuvudfiddlor i olika storlekar och andra sträng- och blåsinstrument och så naturligtvis strupsång. Dansarna hade vackra kläder och alla var fantastiskt duktiga. Det var en riktig höjdpunkt på resan. Kvällen fortsatte riktigt bra när vi efteråt blev bjudna på mongolisk bbq.

Tåget igen

Tidigt på torsdagsmorgonen satte vi oss på tåget igen. Resten av dagen var det stäpp utanför fönstret. Till att börja med var den bergig och sedan platt. Sakta men säkert blev den allt torrare och övergick till öken (dvs Gobiöknen). Mongoliet är världens 20:de största land till ytan och samtidigt finns det bara 60 länder som har lägre folkmängd. Det bor 1,81 människor per kvadratkilometer, vilket gör det till det mest glest befolkade landet på jorden. (Som jämförelse har Norrbotten 7,28 personer per km2.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På kvällen, när vi hade kört några timmar genom Gobiöknen och stannat en stund på stationen till en tråkig militärförläggningsuppbyggd ökenstad, närmade vi oss gränsen mot Kina. Där stod vi i en timme och fyrtiofem minuter medan de genomförde mongolisk passkontroll. Under tiden var tåget låst, toaletterna likaså. Sedan körde vi i 20-30 minuter (då var toaletterna öppna) och sedan stannade vi vid gränsen där kineserna genomförde tull- och passkontroll och tågens underrede byttes. Det är nämligen inte samma spårbredd i länderna. Hjulbytet var en imponerande men tidskrävande procedur där vagnsetet kördes in i en hall och fördelades på två parallella spår, vagnarna lossades från varandra och lyftes upp så att de rysk/mongoliska hjulen kunde tas loss och köras bort och de kinesiska rullas fram och sättas på. Nån gång vid ett-tiden på natten var det färdigt och vi fick äntligen sova.

Jag tittade ut genom fönstret en gång på morgonsidan när det hade börjat ljusna och det var fortfarande öken utanför. Men sedan ändrades landskapet och varierade mycket. Det var mycket odlingslandskap, gröna berg och höga berg, dalar med floder och byar och små städer. Ett tag var det väldigt, väldigt vackert med höga, branta berg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Med hjälp av ett väl utbyggt system med broar och tunnlar närmade vi oss Peking och då tog förstås bostadsbebyggelsen fart med stora och höga hus.

Peking

Redan vid 12-tiden var vi framme vid hotellet och när vi hade checkat in gick jag och åt lunch tillsammans med två andra innan vi tog en promenad i en av Pekings alla hutonger, det vill säga gamla bostadskvarter. Det var intressant att se lite av det vardagliga livet som pågick där.

 

Sedan fortsatte vi längs en av alla shoppinggator som finns här. Bortsett från de hutonger som finns kvar är Peking en modern stad med ny bebyggelse. Det är dessutom otroligt rent överallt och man ser ytterst få tiggare och uteliggare, även om det naturligtvis finns många utslagna även här. Det är hysteriskt mycket trafik på vissa ställen men det finns stora bilfria områden och det gör staden mycket trevlig.

 

På kvällen var vi ett gäng som gick till en matmarknad och åt i en liten enkel servering där maten var jättegod. Fast vi har ett problem när vi ska äta och det är att menyerna ofta bara är på kinesiska. Det är spännande att se vad man har beställt.

På lördagen blev det Himmelska fridens torg och Den förbjudna staden med alla sina fantastiska byggnader där de kinesiska kejsarna en gång huserade.

 

 

 

 

 

 

 

 

Resten av dagen promenerade vi omkring och såg olika delar av staden.

 

Nästa dag åkte vi iväg tidigt till kinesiska muren. Man kan gå uppe på den på några av de ställen där den är bevarad. Där vi var finns det tre sätt att ta sig upp för berget till själva muren; till fots, med linbana eller sittlift. För att komma ner igen kan man åka rodel i en plåtbana. Jag valde sittlift och rodel och det var kul, men självklart inte den stora behållningen med dagen. Vädret var härligt och jag gick tillsammans med Kennert uppe på muren. Ungefär två km tror jag vi gick innan vi vände. Det var väldigt varmt och solen stekte så det var rätt jobbigt i de branta backarna och trapporna. Men viken känsla det var! Och så fantastiskt vackra berg vi omgavs av åt alla håll.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den kvällen blev vi bjudna på Pekinganka på en trevlig restaurang. Ankan kom in helstekt och trancherades vid bordet. Vi fick en massa spännande tillbehör, en del kryddstarka och en del obeskrivliga i smak och konsistens.
Detta var en kombinerad avskeds- och välkomstmiddag eftersom några av våra reskamrater avslutar resan i Peking och åker hem härifrån och några andra åker vidare i Kina, Sydkorea och Japan. I stället fick vi åtta nya reskamrater som ska med till Nordkorea och kom direkt från Sverige till Peking häromdagen.

Maten har överlag varit god och spännande här i Peking. Det är mycket chili, ibland alldeles för starkt för mig, men framför allt mycket kött och olika slags grönsaker. Och nudlar.

 

Sista dagen åkte vi till ett av Pekings alla billiga varuhus/marknader för allt mellan himmel och jord. Jag köpte ett par saker men blev i vanlig ordning less ganska snabbt. Efter att ha ätit lite lunch gick vi och tittade på Himmelens Tempel där kejsarna en gång offrade och bad till Buddha. Templet sägs vara Pekings vackraste byggnad och ligger i en stor park med många andra byggnader.

 

 

 

 

 

Där ligger också världens centrum enligt traditionen och runt den punkten har man byggt ett stort runt altare med trappor så att man kan gå upp till världens centrum (och låta sig fotas eller ta en selfie).